Ja idag har jag verkligen satt foten i ett surhål, Denna dag är en sån dag som jag bara vill spola förbi, det är en sån här dag då hela mitt liv faller i krasch. Jag vet inte varför jag ska berätta det för er, men vissa läser väl för att dom verkligen bryr sig, o andra läser för dom är nyfiken på mitt liv och kanske till och med önskar att mitt liv är i botten. Men det skiter jag i, Jag bryr mig ju om dom som bryr sig om mig.

Jag önskar inte ens min värsta fiende att denns liv är i botten.

 Jag var iaf i Ånge tidigare idag, Allt bara kändes piss, mamma såg verkligen på mig att jag mådde skit.

Min mamma är min bästa vän, hon vet exakt allt som händer i mitt liv, hon vet sånt som vissa andra aldrig skulle kunna säga till sin mamma. Men till slut då jag satt där i hennes kök o skaka som ett asplöv så var jag bara tvungen att åka därifrån för jag  ville inte tynga henne nå mera. Så fort jag satt mig i bilen så bara brast det, det blev som jordens spöregn på mina kinder.

Det är så mycket så jag vet inte vart jag ska börja men jag ska göra ett tappert försök. Ni får skaka på huvudet, ni får visa omtanke ni för göra precis som ni vill men det är jag som gör mitt val att skriva av mig här. Jag vill ingen illa, jag vill bara lätta på mina känslor som gör såå förbannat ont.

Jag börjar med

Jobb o inkomst.

Jag har jobbat extra sen jag  var 15, jag gick i skola o skyndade mig till mina olika jobb på kvällarna. Jag har bott i lägenhet sen jag var 18 år. Och ja visst jag har levt på soc ett tag, men jag har absolut inte utnyttjat det. För då skulle jag väl inte tackat ja till alla jobb jag får. Nu har jag hittat jobbet som jag ska hålla på med, Jag ska jobba med människor, Hjälpa människor, visa omtanke o medlidande, Jag ska försöka göra deras dagar till snäppet bättre. Jag vill kunna få dom le o försöka få så dom får en bra dag. Jag har inte sagt att jag ska jobba med äldre hela livet för drömmen är ju att jobba på förlossningen.

Förra året så bestämde jag mig för att börja plugga till undersköterska, för då har man mer i lön, man har bättre chanser till att få jobba mer. Men ibland blir jag brydd om jag har missuppfattat det hela, Jag har jobbat inom vården i 4 år, jag har sällan tackat nej till att jobba o jag är ärligt talat riktigt duktig på det jobb jag gör. Men då dom inte har ringt in en på kanske 2 veckor o man kommer nästa gång för att få jobba o man ser att vårdbiträden har varit där o jobbat under hela tiden och ingen har ringt mig, Jag är den vikarien som har jobbat där längst av dom alla o jag har UTBILDNING och även en studieskuld på 30 000 för det. Sånt gör mig såå jäkla ledsen o förbannad. Jag blir bara så brydd hur dom tänker för jag vet att jag är omtyckt i arbetsgruppen och även av vårdtagarna.

Har man inte tillräckligt med jobb så kommer ju  

nästa problem "överlevnad"

 Varje gång då man ska öppna lönespecen så sitter man med världens oroligaste mage.

- Kan man betala räkningarna?

- Kan jag handla mat så jag klarar mig?

- Måste jag be om pengar från mina nära o kära igen?

- Kan jag unna mig en dyr jävla ostjävel denna månad, lite komiskt men sant.

Jag vill bara ha ett fast jobb som jag vet att jag har så jag känner tryggheten.

Folk säger pengar är inte allt det finns värre, Absolut det har dom rätt i, Jag är frisk i hela min kropp, jag har min familj o mina vänner. MEN pengar är en stor del av problemet i mitt liv iaf. Visst jag får skylla mig själv då jag åker till stan o shoppar loss, men den glädjen håller ju inte längre än då man sitter i bilen på väg hem, Men jag kanske är en sån som hellre tröst shoppar istället för att tröstäta.?!

Nog om det. för det kommer mera

Kärlek

Jag börjar med det som gör mig mest förbannad, Hur kan människan som jag har delat över 5 år med bara spy ut sig att jag förföljer honom o att han är bombsäker på att jag fortfarande är förälskad i honom. Vad vinner han på att sprida ut en massa jävla bullshit, trodde han att det första jag ville se på morgonen då jag drog upp persiennen var att se hans tryne på andra sidan gatan???! Det var ett absolut sista jag ville se för så fort jag såg han eller såg något som påminnde om honom så blev ju även jag påmind om det helvete jag levde o hur otroligt illa han gjorde mig visst jag har aldrig blivit utsatt för våld eller liknande, absolut inte, men mitt hjärta är misshandlat kan man säga. Han verkar njuta av att låta mig må dåligt för då mår han bättre eller vad är hans syfte med det han gör?! Hade jag haft flera miljoner på kontot så hade jag gett han dom pengar han behövde för att flytta så långt bort som möjligt så jag slapp ha han omkring mig och så jag slapp bli påmind om det liv jag hade då.

Vi fortsätter om samtalsämnet om kärlek

 Det finns en person.

Denna människa har alltid legat så otroligt varmt om hjärtat, Då jag fick det bekräftat att han verkligen tyckte om mig tillbaka så blev det som pricken över i:et i mitt liv. Jag kände att denna människa vill jag leva med hela livet. Sånna starka känslor som jag har/hade för denna människa hade jag inte ens för människan som jag delade 5 år med. Den här underbara människan såg verkligen hela mig, både in och utsida, han strödde ut kommentarer hela tiden, han visade verkligen mig att jag var en underbar människa. Den känslan att han är den rätte kommer nog aldrig försvinna trots att det inte blev som jag hade hoppats, men bara för att jag hade den rätta känslan så behövde ju inte han känna likadant vilket han inte gjorde, han gjorde ett annat val i livet vilket jag såklart måste acceptera och jag är ju lycklig för hans skull att han mår bra. Jag vill ju ingen illa och jag vill inte förstöra, för hade jag velat gjort det så skulle jag ju ha gjort det för länge längesen! Eller hur? Men vi människor tar ju våra beslut från våra hjärtan o det är ju bara för oss runtom att acceptera dom fast att det kanske gör såå jäkla ont. Jag kommer aldrig att glömma den korta tid jag fick med dig men jag är faktiskt glad att ni gör varandra lycklig. jag skriver ju inte om denna människa för att jag vill ha tillbaka honom utan jag skriver om han för det var en speciell tid både positivt o negativt men som fortfarande berör mig väldigt mycket, speciellt då man inte ens kan hejja på varandra. Jag har gärna spolat tillbaka till tiden då vi bara var bästa vänner o bara kunde toka på. 

Det är ju som mitt ex, vill ju inte nämna hans namn för jag anser inte att hans namn är värt att nämna, Hade jag varit ovänn med alla hans knullisar som han har haft under våran tid tillsammans så hade jag ju inte varit vän med någon alls på denna by nästan. Så det går ju inte att hålla på så.

Man måste acceptera andras beslut och ens egna o gå vidare.

Sen då jo vänner

Jag har många fina vänner, vissa har man tappat helt , vissa har man tappat till viss del, och vissa har man bara helt enkelt växt ifrån. Men så är ju livets gång, man går åt olika riktningar o hittar nya upptäckter o människor på vägen. Inget är fel med det.

Jag har ingen bästa vän, eller jo min bästa vän är min mamma. För henne kan jag ju lita på till 110 %, och det är ju så en bästa vän ska vara.

Men jag har många otroligt fina o godhjärtade vänner och dom stärker mitt liv på så otroligt olika sätt.

Men sen om man kanske inte hörs på visst länge betyder inte att vänskapen är över. Jag har många vänner som jag kanske bara pratar med en gång i halvåret o kanske bara träffar en gång om året och ibland så ses vi o pratar varje dag, Men det är så det ska vara, det ska inte spela någon roll hur länge det tar innan man ses/hörs för älskar man sin vän så finns hon alltid kvar oavsett vad. Nu så är det ju så mycket annat som spelar in, man jobbar, man skaffar sig en kille, man skaffar barn och en massa annat så det finns ju inte lika mycket tid som då man var mindre för att hinna umgås o träffa alla sina nära o kära så mycket som man egentligen skulle vilja.

Oj oj ni ser ju vad jag skriver, men hjärtat blir mer o mer lättat.

jag hoppas bara inte att någon blir arg o upprörd över det jag skriver. Jag skriver ju bara vad jag känner.

Jag skriver ju inte för att förstöra för folk, absolut inte, det glädjer mig att se folk som är glad, förälskad. Jag kan till och med tycka det är roligt om ens grannar håller på o "gör volter" nätterna långa för att de är så uppåt öronen förälskade. Kärlek ska ju vara något som ska vara fint och underbart, Jag har inte den turen än men jag är glad för dom som har det så underbart! Är även glad för dom som jag tycker mindre om.

Mitt liv skulle underlätta en hel del om

-banken låter mig ta ett lån för att köpa bil så jag kan ta mig till o från jobb hur som helst.

- Att jag får flytta till lägenheten på bottenplan så jag slipper lida för mina stackars fyrbenta som är instängd här.

- Få lite mer jobb erbjudanden.

- kunna stå på egna ben, slippa fråga om hjälp.

Men som sagt jag är frisk så jag ska inte klaga för det finns dom som har det BETYDLIGT värre, och jag lider verkligen med dom. Men man kan ju inte bara ha bra dagar, varje normal människa har ju sämre dagar/tider i sitt liv. Det kallas svacker i ens liv som gör att man blir stärkt i livet för man måste ta sig igenom den mörka tunneln hur lång o jobbig den än är. Men för att orka göra det så måste man få klaga, man måste få må dåligt, man måste få visa även för andra att livet är surt vissa dagar, man ska inte stänga in sina känslor, för en dag så exploderar det "som för mig idag".

Finns så mycket mer jag vill skriva. Men det räcker ju långa vägar det här eller hur?!.

Nu orkar jag inte skriva mer!

Jag önskar mina nära kära allt gott o hoppas innerligt att eran dag har varit bättre!

Återigen jag skriver inte det här för att göra någon ledsen eller förstöra för någon, jag skriver det för att jag behövde få må bättre.

Att ha en gömd dagbok i troslådan verkar ju vara ute så jag gör som alla andra skriver min dagbok öppet, hur puckat det än är o låter.

Jaja inga sura miner, mitt liv går vidare o det gör era liv också!

Ha det så bra! Puss o kram